För er som läste mitt senaste inlägg med lite flumtext undrade säkert om jag var ok, hehe. Men det är ingen fara. För er som känner mig vet att jag kan flippa ut och visst har jag legat lågt ett bra tag och nu är det dags för att bli den goa, spralliga och glada Cecilia som jag egentligen är! Jag börjar till helgen, ska släppa loss på lördag hihi!


Hu, har suttit här vid datorn sedan jag kom hem från jobbet och beställt nya varor på ellos.Fick de varor som jag beställde för nån vecka sedan men var ej nöjd med plaggen så jag skickar tillbaka dem men vill inte å helt tomhänt så jag beställer nya.Förhoppningsvis sitter de plaggen bättre!
Det är synd för de plaggen som jag är tvungen att skcika tillbaka, hade annars tänkt använda tunikan som var en av de beställda varorna. Men jag hittade andra alternativ så det ordnar sig!

Nu ska jag berätta om söndag!

Vaknade på morgonen och kände olust och nedstämdhet,försökte hitta en förklaring till det men lyckades inte. Jag tog mig upp, käkade frukost, gjorde iordning i lägenheten. Planerade lite saker för dagen som skulle passa in med konserten på kvällen(Det var andra vårkonserten tillsammans med körerna Divertimento,Backa o Svedalakören).Jag var inte alls på humör för att träffa folk och sjunga (mycket anledning till att det inte gick så bra sist) och kände bara apati. Hade helst velat stanna hemma, kände också att jag inte riktigt kommit in i gänget(kören). Jag kände så motigt att jag blev ledsen, kände press från familj och släkt för jag visste hur mycket de sett framemot denna konserten.Jag sa t o m att jag hellre hade jobbat än stått och sjungit. Jag hade ingen lust att snygga till mig, ville inte sminka mig men tydligen fanns någon vilja, något drog mig dit till kören iallafall. Jag visste nog innerst inne hur bra det skulle kännas sedan men jag var inte i kontakt med den positiva känslan.
Jag kände mig arg pga att jag bestämt med en körmedlem att vi skulle cykla tillsammans dit för att jag skulle hitta. Men det hade hon tydligen glömt(glömmer ofta) och jag blev irriterad och kände mig arg eftersom jag var orolig för att jag inte skulle hitta men samtidigt visste jag innerst inne att jag skulle hitta.Jag har blivit smartare på senaste tiden hehe. Men när jag träffade henne på plats så förlät jag henne och sedan var det dags att sjunga upp. Under uppsjungningen vände allt, jag kände mig motiverad till att sjunga och tänkte ge en allt på denna  konserten! Dessutom börjar det kännas bättre i kören med medlemmarna, jag börjar känna mig som en i gänget, underbar känsla! I höst väntas en övernattningshlg, sk studeringshelg där vi umgås med varandra och lär känna varandra bättre och denna helgen blir grunden för vårt upplägg av kommande nyårskonsert!:D

Efter konserten träffade jag en gammal klasskamrat från gymnasiet(jag undrade vad hon gjorde där men kom ganska snabbt på att backakören är från kirseberg i malmö och där bodde min fd klasskamrat så det förklarade saken,hon hade nämligen sin mamma i kören) vilket var jättekul! Hade glömt hur hon var i gymnasiet och upplevde henne lite typ....påverkad......men hon var nog så i gymnasiet, det är bara jag som glömt, det är ju ett antal årsedan nu:) Men kul var det, hade hoppats att kunna ta upp kontakten med henne men får se om vi stöter på varandra igen.
Nu längtar jag tills jag får sjunga tillsammans med kören igen!


Hu, jobbet ja........jag trivs på jobbet men jag kan tillägga att det känns osäkert med min framtida planering. Först och främst ska jag försöka göra allt för att få ett sommarjobb. Ska prata med personen som har hand om sommarvikarier i hgb imorgon. Imorgon blir det en heldagsutflykt med de boende till borstahusen vilket ska bli väldigt trevligt! Skönt för dem att komma ut och se vad som händer i världen. Vissa boende ska inte följa med pga vissa anledningar, sorgliga anledningar men vad ska man göra när vissa anhöriga förbjuder att ha roligt! Blir så upprörd! Jo minsann, nu får man verkligen se vad som händer om man inte vågar leva livet, då slutar man som bitter och vresig när man närmar sig ålderdromen.
Ja just det, idag fick jag uppleva något speciellt som jag aldrig någonsin upplevt, detta kan låta konstigt för vissa men jag har aldrig sett en död människa.(har väl haft turen(?) att inte behövt det) Idag var det första gången jag fick se en bortgången människa. En boende lämnade oss idag och efter ett par timmar fick jag frågan om jag ville ta möjligheten att få se en bortgången människa. Och det ville jag, vi har ju pratat om det i skolan och jag lär få uppleva detta så småningom ändå. Känslan jag fick av synen.........var annorlunda........det vilade en frid......hela rummet kändes fridfullt, klockan tickade inte, kroppen som låg i sängen......var bara ett skal, själen var någon annanstans. Kroppen såg ut som en vaxdocka. Vackert och fridfullt men lite sorgligt när de lämnar.


Jag är så tacksam att jag får vara med om denna möjlighet, och lära mig mer om människan och livet genom detta yrket. Detta är mitt kall, underbar och skön känsla att äntligen veta vart man hör hemma.




" Ta vara på varje ögonblick, var tacksam till livet, du har bara ett liv på jorden"