Träffade min vän J idag på stan och det var trevligt som vanligt. Och som vanligt gör jag spontant bort mig,,,,genom att sjunga en fyllevisa när vi passerar en skoaffär och där står en "trevlig" kille vid kassan och ler emot mig....Tänk vad ett varmt leende från en söt kille kan få en löjligt glad, nästan som förälskad-känsla.......det var ju bara ett ytligt "förälskat ögonblick" och ett ögonblick som jag fortfarande tänker på när jag sitter här och skriver trots att det gått flera timmar sedan. Tänk, vad ett leende kan betyda för en? Jag vill träffa honom.....han lär inte komma ihåg mig....jag saknar också¨...den där känslan att tillhöra någon men samtidigt är jag medveten om jobbet som ligger bakom för att det ska bli bra tillslut när det väl inträffar.
Jag är än en gång tacksam för mina vänner, mina ärliga och omtänksamma vänner.

Landskrona är tomt för mig......men jag vill inte bo i malmö....jag trivs i lugna bostadsområden/städer. Jag har några vänner i helsingborg som jag inte träffat på ett tag.....varför är det så svårt att hålla igång kontakten med sina vänner?

Och klassfesten......shit , jag har bestämt mig. Med en klump i halsen har jag valt att gå på festen..

Argument för att gå:

1. jag har inget att förlora
2.trivs jag ej, så går jag därifrån.
3. jag lär ångra om jag inte går.
4. Ett sätt att möta det gamla för att få det ur världen.

Argument för att inte gå:

Finns inga

Så det enda som hindrar mig är "rädslan" men varför inte besegra den? Så jag besegrar min rädsla för att vinna!

"Att våga är att förlora fotfästet lite grann men att inte våga är att förlora sig själv"

So long¨~~