No life?
Det känns inte som jag har ett liv. Ett väldigt fattigt socialt liv iallafall.
Nu har jag avslutat mitt vikariat på ortopeden i Lund och vill tillbaka. Var iväg och bowlade med några tjejer därifrån. De var också vikarier under sommaren. Tråkigt nog var det sådana som jag inte har kemi med.Jag kommer i skymundan och säger inte så mycket. Sådana människor som tar plats och pratar nästan helatiden.....där kommer jag i "bakljuset". Och det blir inte lättare när man inte har nån rapp käft och kan skoja lite fräckt med killarna på jobbet som de andra tjejerna kan. Jag hittar inga ord, har så svårt att ge svar på tal så där snabbt*knäpper med fingrarna* . Och istället för att göra mig bort ifall jag säger fel ord så är det bättre att hålla tyst. Eller? Är det verkligen det? Vad är det som hindrar mig från att babbla på i stora gäng? Är det förflutna som ligger och gror. Varför har jag inte släppt det än? Det är nog på tiden jag släpper det föflutna och börjar visa vem jag är. Men varför vara någon annan än den man är? Om man nu inte har behov av att prata i stora grupper (förutom på scen) ,varför ska man då göra det? Varför tvinga sig till nåt man INTE vill? Fyra personer är ingen stor grupp men de räcker gott och väl när det handlar människor som man inte känner tillräckligt för att kunna slappna av. Äsch, eller så är det mig det är fel på.
Det blir inte bättre när jag helatiden ser hur bra kontakt de andra har fått med varandra. De gillar varandra såååå mycket suck. Själv har jag inte ens hört ett ord från chefen. Kanske beror på att hon sett hur jag är i grupp och anser att jag inte passar in. Fan vad orättvist isåfall! Nej nu ska vi inte måla fan på väggen.
Idag har jag sökt lite jobb och registrerat mig på ams hemsida. Även om jag gjort lite nytta idag så känns det inte bättre för det.
Jag får väl fortsätta fylla ut dagarna med träning.........vilket liv...Man behöver ju socialt också. Min väninna är förmodligen sjuk så de blir nog ingen festival i helgen. Får höra mig om på andra håll också.
Någon spelar musik live nånstans.....kanske grannen....han som väsnar så förskräckligt. Och en sak tll....killar...han är tillbaka på min gård och jobbar. Yes nu börjar de i andra änden av huset och renoverar, Men de blir inget med honom heller. Jag förblir singel,arbetslös....och ensam......
Vilket deprimerande inlägg.....men så här känner jag just nu.
Nu har jag avslutat mitt vikariat på ortopeden i Lund och vill tillbaka. Var iväg och bowlade med några tjejer därifrån. De var också vikarier under sommaren. Tråkigt nog var det sådana som jag inte har kemi med.Jag kommer i skymundan och säger inte så mycket. Sådana människor som tar plats och pratar nästan helatiden.....där kommer jag i "bakljuset". Och det blir inte lättare när man inte har nån rapp käft och kan skoja lite fräckt med killarna på jobbet som de andra tjejerna kan. Jag hittar inga ord, har så svårt att ge svar på tal så där snabbt*knäpper med fingrarna* . Och istället för att göra mig bort ifall jag säger fel ord så är det bättre att hålla tyst. Eller? Är det verkligen det? Vad är det som hindrar mig från att babbla på i stora gäng? Är det förflutna som ligger och gror. Varför har jag inte släppt det än? Det är nog på tiden jag släpper det föflutna och börjar visa vem jag är. Men varför vara någon annan än den man är? Om man nu inte har behov av att prata i stora grupper (förutom på scen) ,varför ska man då göra det? Varför tvinga sig till nåt man INTE vill? Fyra personer är ingen stor grupp men de räcker gott och väl när det handlar människor som man inte känner tillräckligt för att kunna slappna av. Äsch, eller så är det mig det är fel på.
Det blir inte bättre när jag helatiden ser hur bra kontakt de andra har fått med varandra. De gillar varandra såååå mycket suck. Själv har jag inte ens hört ett ord från chefen. Kanske beror på att hon sett hur jag är i grupp och anser att jag inte passar in. Fan vad orättvist isåfall! Nej nu ska vi inte måla fan på väggen.
Idag har jag sökt lite jobb och registrerat mig på ams hemsida. Även om jag gjort lite nytta idag så känns det inte bättre för det.
Jag får väl fortsätta fylla ut dagarna med träning.........vilket liv...Man behöver ju socialt också. Min väninna är förmodligen sjuk så de blir nog ingen festival i helgen. Får höra mig om på andra håll också.
Någon spelar musik live nånstans.....kanske grannen....han som väsnar så förskräckligt. Och en sak tll....killar...han är tillbaka på min gård och jobbar. Yes nu börjar de i andra änden av huset och renoverar, Men de blir inget med honom heller. Jag förblir singel,arbetslös....och ensam......
Vilket deprimerande inlägg.....men så här känner jag just nu.
Kommentarer
Postat av: tina
Känner igen mig i det du skriver, kan också känna mig "hämmad" i sociala situationer när man inte känner så många. Tror det kan handla om övning, och vad är det värsta som kan hända? Att man gör bort sig :) Och det glömmer man bort, för det är alltid nån annan som gör bort sig en annan gång. Tycker det var jåättebra att du vågade fråga honom det du gjorde, det visar att du besitter stort mod nånstans där inne. Fortsätt så, nån gång får du det svar du vill ha, det är jag säker på :)
Jättekul att träffa dig igår, du verkar må bra! :) Kram
Postat av: Jennie
Du är inte ensam, jag känner igen mej exakt i allt du skriver!
Men man kommer aldrig över det om man inte utstätter sej för det och övning ger ju färdighet ;)
VI KAN!
Trackback
